Är inne i en riktigt jobbig period. Ingenting som går att sätta ord på men utmattning, rädsla och frustration skulle iaf komma i närheten.
Jag som brukar ha stenkoll på saker gör istället precis allting helt fel. Snurrar ihop vardagen tills jag knappt vet vilken dag det är trots att jag sitter med kalendern mitt framför.
Dessutom kraschar jag allt som jag och E har tillsammans och det gör så jävla ont. Varför kan jag inte släppa murarna, varför hör jag inte vad han säger? Varför litar jag inte på?
Jag har aldrig älskat så som jag älskar honom. Melvin givetvis men det är en helt annan sak.
På Torsdag ska E hämta M på dagis och vara med honom ensam i ca 2 timmar innan jag kommer från jobbet. Det kanske inte låter som en stor grej men M är mitt allt och den enda som fått hämta honom förut är min mamma.
Jag kämpar hårt och det här känns som ett stort steg i rätt riktning och det hoppas jag även E känner.
Snälla låt i morgon bli en bättre dag.
/ J
Gumman då <3 jag förstår hur du känner men du måste kunna släppa taget och låta honom komma in i ditt liv på riktigt, han verkar ju vara en toppen kille. Önskar dig allt det bästa! Det är klart att det inte är lätt om man förstår bakgrunden till dina känslor men du är starkare än vad du tror! Kom igen nu super Woman! Du finns ju därinne <3
SvaraRadera