Efter 2 otroligt jobbiga förhållanden har min kropp byggt upp någon form av skyddsmekanism, när någonting blir jobbigt, svårt eller jag känner mej otrygg stänger jag helt enkelt av och blir iskall och totalt likgiltig. Det är ingenting jag själv väljer att göra utan det bara händer.
Senaste dagarna har varit jobbiga, inte bara för att E är bortrest utan från ingenstans dyker människor jag kände förr upp. En var "lätt" att handskas med, det räckte med att sätta ner foten och säga "nej!. Du gjorde bort dej" han är förbannad men jag kan inte bry mej mindre. Han är ingen.
Sen har vi D. Jag såg inte ens när han kom in på jobbet utan helt plötsligt viskar någon "du är vackrare än någonsin" i mitt öra. En snabb kram och sen var mitt pass över och jag åkte hemåt. Han lagom sätta mej på tåget innan första meddelandet kom "Kul att se dig, hoppas du o Lill killen mår bra".
Varför nu? Varför kan jag inte få lugn och ro? Varför är det alltid någonting?
Jag har hittat min stora kärlek i Emanuel och har människor svårt att acceptera eller respektera det så får dom gärna hålla det för sej själva
/ J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar